Tiden flyger verkligen förbi. Även om det inte är vår än, så rätt som det är är den här.
Ibland känns det som om jag står stilla medan tidsflödet rinner som en ström förbi mig. Man märker inte att man blir äldre (vissa tecken finns ju, men det är mer fysiken som förändras, sinnet förblir ungt, yngre eller vad man nu vill kalla det), det är bara barnen som blir större, arbetet förändras och livet tickar på. Allt medan man står mitt i strömmen, lätt förvånad och försöker förstå.
Det är så svårt att se utvecklingen hos sig själv. På arbetskamrater, barn och vänner ser jag en ständig utveckling. Men jag då? Vad händer med mig? Förmodligen en hel del, men det är så svårt att se. För att inte tala om att känna. Är det något man känner så är det snarare att man regrederar, vilket förhoppningsvis är fel.
Nu är han inne i en sådan kvasifilosofisk backlash-spiral när han lyssnar på Leonard Cohen och Van Morrison tänker säkert du som läser. Och, ja förmodligen, svarar jag. Hur undviker man dem? Cohen, Morrison och spiralen alltså? Hur? Eller skall man ta det som en del av det förbiströmmande livet? Jag vet inte! Jag vet bara att ibland känns det som om livet passerar förbi och man står bara och tittar och hinner inte hänga med. Tappar man bort sig själv mitt i bruset från det förbiströmmande livet? Hur hittar man i så fall tillbaka?
No guru, no method, no teacher. Mina damer och herrar; Van the Man!
http://open.spotify.com/track/1wLCZDgv96BmCkVQvtjEcL
Ibland känns det som om jag står stilla medan tidsflödet rinner som en ström förbi mig. Man märker inte att man blir äldre (vissa tecken finns ju, men det är mer fysiken som förändras, sinnet förblir ungt, yngre eller vad man nu vill kalla det), det är bara barnen som blir större, arbetet förändras och livet tickar på. Allt medan man står mitt i strömmen, lätt förvånad och försöker förstå.
Det är så svårt att se utvecklingen hos sig själv. På arbetskamrater, barn och vänner ser jag en ständig utveckling. Men jag då? Vad händer med mig? Förmodligen en hel del, men det är så svårt att se. För att inte tala om att känna. Är det något man känner så är det snarare att man regrederar, vilket förhoppningsvis är fel.
Nu är han inne i en sådan kvasifilosofisk backlash-spiral när han lyssnar på Leonard Cohen och Van Morrison tänker säkert du som läser. Och, ja förmodligen, svarar jag. Hur undviker man dem? Cohen, Morrison och spiralen alltså? Hur? Eller skall man ta det som en del av det förbiströmmande livet? Jag vet inte! Jag vet bara att ibland känns det som om livet passerar förbi och man står bara och tittar och hinner inte hänga med. Tappar man bort sig själv mitt i bruset från det förbiströmmande livet? Hur hittar man i så fall tillbaka?
No guru, no method, no teacher. Mina damer och herrar; Van the Man!
http://open.spotify.com/track/1wLCZDgv96BmCkVQvtjEcL
