..the difference between life and the movies is that a script has to make sense, and life doesn't..*

Ibland önskar man att ens liv var mer som en tv-serie eller biofilm.

Att det man säger alltid är relevant och gärna lite spirituellt, att saker och ting reder upp sig på slutet och att det blir ett lyckligt slut. Lite avundas man också att personerna vanligtvis är snyggt klädda, för sig väl och oftast kan hantera den situation de hamnar i på rätt sätt (jag refererar alltså inte i första hand till Ken Loach-filmer).

I livet är det ju oftare så att man kommer på vad man skulle sagt dagen efter, att saker och ting bara blir mer och mer invecklade och att man till slut undrar ”hur blev det såhär? Jag är ju i och för sig alltid snyggt klädd.. Men varför är inte livet som en feel-good-film frågar man sig?

Jag har kommit på svaret. Livet är en så fruktansvärt dålig manusförfattare! Alla bra manusförfattare får så mycket bättre betalt av Hollywood och tv-bolagen att livet måste sköta det på egen hand. Tough luck!

Fast å andra sidan; vem gillar feel-good-filmer i längden?

* Klokt sagt av Joseph L. Mankiewicz. Amerikansk manusförfattare och regissör som bland annat skrev och regisserade den sexfaldigt oscarbelönade ”All About Eve”. För övrigt den enda film någonsin som fått fyra kvinnliga Oscarnomineringar.

..saken är biff..

Till Jimmie..

..snart är det jul..

Och här sitter man.

Man har fler kokböcker än man hinner läsa, mer kläder än man hinner använda, man lagar god mat som man äter utan att njuta (nästan). Ett kul jobb som man inte hinner göra så bra som man vill, barn och flickvän som man inte hinner umgås med. Varför blev det så? Och ovanpå allt vinterblues och kyla.

Är livet viktigare än dess ingående komponenter? Är det viktigare att hinna med så mycket som möjligt än att göra det man hinner bra? Är livskvantitet viktigare än dito kvalitet? Jag tror alla svarar ”nej” på det men lever ”ja”. Jag gör ju uppenbarligen det. Varför? Jag låter den frågan hänga i luften.

Det finns dock lite hopp. Förra veckan gjordes det faktiskt kvalitetssaker. Jag var på ett intressant seminarium om farorna med sandblästrade jeans, eller snarare farorna för de som sandblästrar jeans, inte ett speciellt vanligt yrke i den rika västvärlden.. Dessutom var jag på stand-up för första gången i mitt liv. Kul! Fredagskvällen spenderades på trolleri- och tankeläsningsshow på lokal. En och annan pilsner slank dessutom ner. Också kul! Förra helgen var det olika utställningar (de som inte sett fotografiska, gör!) och lite second hand, äntligen har jag hittat en rutig Burberrykostym.

Men! Nu riskerar man istället att hamna i andra diket, kvantitet av kvalitet. Var det dit jag ville? Hur man än vänder sig..

Vart tog det goda samtalet vägen i hetsen att göra kvalitetssaker för att stävja prestationshetsen och välfärdsångesten? Dog det sotdöden på ett inrökt café i tillsammans med de tillhandahållna dagstidningarna som försvann eftersom alla sitter med sina Ipads numera? (Jag har aldrig använt så många frågetecken i en text förut, men jag har nog aldrig varit lika vilsen förut). Hur gör man för att vara god samhällsmedborgare, far, älskare, produktiv arbetare, spirituell, intressant, glad och inspirerande och samtidigt behålla förståndet? Och i år är ju julhelwetet, förlåt,-helgen bara en vanlig helg. Ingen tid för julfrid där direkt. För att citera Calculon; why, oh why!*

Nåja, att vara medveten om problemen brukar vara första steget att lösa dem. Nyårslöftet får bli att prioritera om. Äga sin agenda, gör kul och utvecklande saker. Inte bara tänka och längta efter sånt man skulle vilja se, göra och laga, utan göra!

Skaffa ett socialt liv kanske. Så får det bli! Nystart 2011. Så om du inte blivit hitbjuden på socialt samkväm senast i maj, påminn mig, så bokar vi en tid..

*Futuramareferens