..gäst hos verkligheten..

Fredrik vill att vi ska jobba tills vi fyller 75. Medellivslängden i befolkningen är 81 år. Det lär ju bli en djäwulsk summa pengar att bränna på sex år. Eller?

..återigen, visa klyftan..

Man undrar ju så smått vem som kom på den fantastiska idén? "Fan, grabbar, retro är ju inne, borde vi inte ha lite porrfilm-a la-åttiotals-känsla i nya kampanjen"?

Nyskapande? Nja-nej-eller-jo-kanske-fast mest-nej ändå..

..visa klyftan..

Är klassamhället på väg tillbaka? Jag vet inte. Kanske?

I alla fall är klyftan mellan de som har och inte har; pengar, inflytande, utbildning, socialt nätverk och många andra saker, på väg att vidgas.

De goda åren är förbi, inte för alla men för kollektivet, medborgarna som grupp. Många har naturligtvis fortfarande ett skyddsnät, andra kan köpa sig förbi vårdköer. Men en växande skara befinner sig på utsidan. Det goda samhälle som skapades efter kriget, som mina föräldrar, fyrtiotalisterna, njutit frukterna av är borta. Nu är det var man för sig själv som gäller. Eller?

Det dyker upp nya företeelser (nygamla). Vänsterpartister åker på safari till Djursholm för att se hur de rika har det  och Englands premiärminister David Cameron kommer hit för att se den "svenska modellen" (Margaret Thatcher vrider sig säkert i sin, om än inte grav så åtminstone chesterfieldfåtölj). Låt vara att modellen den här gången är nymoderaternas transformation av socialdemokraternas idéer till fernissa på sin "arbetarpolitik".

Det känns som om vi vrider klockan tillbaka till 60- och 70-talets samhällsnivå. De rika är rikare och de fattiga fattigare och tacksamma för det jobb de har, oavsett arbets- och löneförhållande. Är skillnaden mot 60- och 70-talet att nu orkar ingen bry sig? Det blir inga stora demonstrationer. De nya generationerna är kanske fullt upptagna med sitt. Man måste se om sitt hus idag, välja rätt utbildning, hinna med alla sociala medier, vårda sitt varumärke och bygga sin framtid. Inte vår framtid.

Eller, kommer vi att få se en reaktion som då? Kommer vi att få en ny proggvåg, en ny punkvåg? Med vidgade klassklyftor tror jag vi får en motreaktion, unga människor som tar strid. Med dagens möjligheter finns det ju inget som hindrar att budskapet förs ut. Är det dags för ett nytt -69 eller en punkrevolution. De stora partiernas era är över spår många. Är informationssamhället språngbrädan för solidaritetens återkomst. Jag vet inte, det blir nog spännande år framöver. Och lite mer punk i radion skulle ju inte skada.