..gina tricot goes cougar..

Ford Cougar var en konceptbil Ford tog fram 1963 som aldrig kom i direkt tillverkning. Namnet dök senare upp i Mercuryfamiljen som en ren muskelbil. Båda varianterna tänkta som rivaler till Dodge Challenger och Pontiac Firebird. Ungdomsbilar alltså.

Modellen degenererade utseendemässigt från och med 1978 ungefär och blev mer och mer tråkig och familjebetonad. Målgruppen mer fyrtioåringsish typ. 1999 dök dock Ford Cougar upp i Europa igen som ett litet sportigt alternativ, återigen fyrtioåringen som målgrupp. Dennis Hopper gjorde en reklamfilm för den, passande nog anknytande till filmen Easy Rider eftersom LSD måste spelat en avgörande roll i hans beslut att tacka ja till den. Bara det att Mercuryn byggdes på samma plattform som Ford Mondeo straffar ju ut den direkt.

Den vakne läsaren undrar nog vad Gina Tricot har med detta att göra. Jo, det verkar som detta ungdomsinriktade företag gör en Cougarglidning. Fyrtio är det nya tjugo påstår man "over there". Att Gina Tricot tror att det funkar tvärtom också förstår man när man ser deras nya reklam. Har inte leopard alltid varit den fyrtioårskrisande kvinnans signum och knep för att lura till sig ett (yngre) byte? Varför skulle en tjugoåring vilja identifiera sig med det? Krisar vi redan vid tjugo nuförtiden?

..dyk eller dö..

 

Jag gillar inte simhallar konstaterar jag sittande i just en slik anläggning. Jag ska hålla mig på torra land men har en dotter som just för tillfället (dödsföraktande) tränar simhopp.

Simhallar för mig påminner bara om utsatthet, kyla, ödslighet och grupptryck. Låt mig utveckla.

När jag gick på låg- och mellanstadiet en gång för länge sedan på sjuttiotalet i en liten skola på landet, bussades vi med jämna mellanrum in till närmaste miljonprogramsområde som hade simhall. I detta fall Brickebacken i Örebro.

Jag tror att alla arkitekter som ritade dessa inomhuscentra med ungdomsgårdar, simhallar, bibliotek etc, gjorde detta med goda intentioner och jag bejakar grundtanken bakom. Ändå tror jag att ett krav för att få vara med och rita dessa var noggranna studier av fängelsearkitektur. Kumla och Hall sannolikt de mest närliggande objekten.

Nuförtiden görs långtgående projekt för att mjuka upp och trevliggöra dessa centra men på sjuttiotalet var de ändlösa, kalla korridorer av betong och tegelsten. Knappast något som lättade upp sinnet inför det stundande stålbadet.

Livet i en liten enparallellig skola på landet med kombinerad gymnastik- och matsal kan låta pittoreskt. Så var det inte alltid, inte då, i Almbro skola i alla fall. Och ingenting blev ju bättre när klassen skickades iväg ensam till Hall, nej simhallen.

Jag har alltid tyckt att vatten varit lite skrämmande. För att inte tala om klasskamrater. Eftersom jag alltid haft en drift att klä mig personligt och inte nödvändigtvis efter den rådande trenden var redan detta ett skäl för påpekanden från klasskamrater. Att man sen inte var först upp i hopptornet (eller ut på fotbollsplanen) spädde ju på det tacksamma i driva det hela lite längre.

Det finns inget så kallt som en bastu i ett badhus på lektionstid på sjuttiotalet.

Nu var långt ifrån allt dåligt, ens på sjuttiotalet. Mycket kul och bus och sånt man inte berättar för sina barn för att de inte ska få några idéer hände då. Men simhallar intar fortfarande en av tätplatserna över platser jag gärna avstår från att besöka. Tänk att saker som hände för över trettio år sen, kanske framförallt för att man var ung, osäker och lättpåverkad då, fortfarande formar ens upplevelser, känslor och tankemönster.

Nu är jag ju vuxen och kan relatera till allt det där. Också har jag till slut lärt mig hur jag fungerar och vilka känslor som triggas igång av olika intryck. Men vissa känslor sitter djupare än man tror. Och de kan dyka upp när man minst anar det. En av de minst angenäma är den som kanske är mest förknippad med just simhallar, känslan av utanförskap. Jag tycker den dyker upp allt oftare, i allt fler sammanhang.

Öde pumphus, långt från bebyggelsen, står också högt på listan över platser jag håller mig ifrån. Men det är en annan historia.

..wine me and dine me..

Jag var och jobbade på franska vin- och matmässan på Grand hotel sistlidne lördag. En mycket intressant tillställning. Själva grundtanken är att presentera franska viner, och mat (läs, ost). Mässan pågår mellan 12 och tjugo med tre släpp. 12-14, 15-17 och 18-20.

Man köper biljett och får komma in och smaka underbara ostar och viner. Det intressanta är att det var så homogena grupper vid varje släpp.
Första släppet bestod av lite äldre publik, en och annan ryggsäck och var en ganska lugn historia.
Andra släppet var lite yngre i ålder, alltså under pensionsålder, men också yngre par. Ofta av lite akademisk eller konstnärlig karaktär. Här förekom också lite överförfriskning.
Släpp tre var en blandning av Stureplan, Djursholm och Strandvägen. Lite mer päls, skinn och designerstuk. Också klara fall av berusning.

Jag drar inga slutsatser av detta utan konstaterar bara fakta. Det man kan säga är att det var väldigt trevligt hela tiden och att vi hade godast ostar. Go Falbygdens!

..min krymper snabbt..

Hörde om ett intressant men kanske oroande fenomen i New York. Speed Shrinking. Nej inte det som du trodde med ledning av titeln utan snabbkonsultation av psykolog.
Som Speed Dating fast istället för tre minuter med tio olika tjejer för att utröna eventuell attraktion så provar man tio psykologer, tre minuter på varje. Gissa om man kan hinna få många olika diagnoser och lösningar på de trettio konsultationsminuterna.

Tanken är att man ska få prova på psykologkonsultation för att kanske få mod att gå på riktigt. Man intervjuade en kille som var med och han hade lite "issues". Arbetslös, blyg, ingen tjej, inga vänner eller umgänge, satt bara hemma och grubblade och lite sånt.
Han tyckte att han fått lite uppslag att gå vidare på. De flesta förslag gick dock ut på att han skulle rycka upp sig, ta sig i kragen, gå ut och träffa människor och skaffa sig ett jobb (!). Han mår nog bättre imorgon och kommer att gå till en psykolog för att boka ett behandlingspass. Tjena!

Ju mer man hör desto mer intressant ter sig livet "over there".

Love y'all!

..äsch, vi säger väl trettiofem..

Det här med ålder börjar bli intressant. Det har väl alltid varit intressent i och för sig men ju äldre man blir desto mer känner man att det blir mer och mer relativt.

Dessutom har man ju numer bevisat att tiden går olika fort. I alla fall i cesiumatomer som befinner sig på olika avstånd från jorden och därmed utsätts för olika gravitation samt får falla fritt i tre tiondels sekund, då kan man mäta olikheter i tiden som stämmer med gamle Alberts teori.

Kan man av detta dra slutsatsen att människor som flyger mycket åldras fortare och har det någon betydelse åt vilket håll man flyger, mot eller med klockan? Och åldras människor som bor på ekvatorn där centrifugalkraften borde motverka gravitationen fortare? Är det därför vi lever längre i Sverige?

Nå, det var inte det som intresserade mig egentligen utan det här med att bli vuxen. Jag lyssnade på dagens högtidliga öppnande av riksmötet med vidhängande regeringsförklaring (lååång och tråkig) samt redovisandet av ministrar i nya regeringen. Av tjugofyra ministrar är tolv yngre än jag, och de ska leda Sverige.. Kan det vara så att man i den åldern, typ över trettio ska besitta den kunskap och erfarenhet som man då behöver? Vart tog den äldre statsmannen vägen? Den gamle och vise?

Jag var och hälsade på min flickvän på universitetet idag, när hon fick syn på mig tog hon sats och sprang fram och hoppade upp i famnen på mig. Kan nån se Filippa göra det på Fredrik i regeringskansliet? Slutsats? Ja, jag vet inte.. Man är inte äldre än man känner sig men om man har ett viktigt jobb kanske man måste växa upp. Jag föredrar att jobba med mat.