Varför ställa frågan om man ändå svarar fel? Eller, I'll go for the Plague, anytime!

Ska man döma av konsekvenserna och det ska man väl? Är det inte så att det är av konsekvenserna av sitt, eller andras, handlande som man drar slutsatser, kommer till insikt och därefter reviderar sina tidigare beslut? Om det är sant: No More Running!

Sällan har jag mått sämre.. (ja, nu ska jag gnälla) Inte nog med att jag insåg konditionen på konditionen och fick massiv träningsvärk. Jag blev sjuk också.

Sakta men säkert smög förkylningen fram sitt svarta Janus-ansikte (jag vet att metaforen inte stämmer, för hade jag kunnat se in i framtiden hade jag ju inte gått ut och sprungit. Men det låter snyggt och gör en snygg hänvisning till ett tidigare inlägg (dessutom dricker jag varm choklad med päroncognac samtidigt som jag skriver och det främjar uppenbarligen kreativiteten (möjligtvis inte omdömet (åtminstone inte när det gäller användandet av paranteser (men jag tycker det är ett snyggt stilgrepp (paranteser alltså))))) och efter att ha lockats fram av kroppslig ansträngning och nedkylning av luftvägarna slog den till med full kraft i morse.

Sängläge, varma filtar, baddning av panna, honungsvatten, tabletter med antiinflammatoriska egenskaper och så vidare, borde ha vidtagits. Jag åkte till jobbet. (Se första delen första stycket...)

Kort sagt, böldpest hade varit att föredra. Jag snorade, ögonen rann, kunderna hörde inte vad jag sade och vid 14-tiden plockade mina kollegor fram högafflarna och drev ut mig ur kontoret. Jag hade inget annat val än att åka hem och lägga mig i sängen en timme innan Lon skulle hämtas. Sen har nog det värsta passerat. Icke förty blir det en tidig (tidigare) kväll i kväll. Nu har jag druckit ur chokladen så nu kan jag sova.

Detta inlägg skall endast ses som ett försök till sympati och ett tillfälle till självömkan. För som B Tylor så riktigt säger: It's a Heartache..
http://www.youtube.com/watch?v=h8VGQTtENSs