Det här med gränser är intressant. Både rent fysiskt, hur kan en gränslinje separera människor så att man utvecklar olika kulturer sida vid sida bara ett stenkast från varandra. Kanske mer och mer utpräglat i modern tid, men ändå. Men också mentalt, psykologiskt och moraliskt.
Gränser spelar en stor roll i våra liv, inte minst nu i valtider. Det finns gränser som skiljer oss åt, även inom det land vi kallar jämlikhetens föredöme i världen. Jo, jag talar om Sverige. Vi är tack och lov inte lika polariserade som Frankrike, Holland eller för den delen Danmark men vi är tyvärr på väg. Jag hörde en intervju med Fredrik Reinfeldt som både skrämde och stämde till eftertanke.
Man behandlade det faktum att det finns skolor som ligger bara kilometer från varandra där i den ena inte ens femtio procent av eleverna klarar gymnasiekompetens medan hundra procent klarar detta i den andra skolan. Reportern undrade om detta var tillfredsställande eller om och i så fall hur man skulle hantera detta. Reinfelds svar var att det är upp till föräldrarna att byta skola om man upplever att upplever att eleven riskerar att inte uppnå målen.
Reporterns fråga om han trodde att föräldrarna hade olika förutsättningar att bedöma detta och möjlighet att genomföra detta. Den ena skolan låg i ett övre medelklassområde med företrädesvis svenska elever och den andra i ett invandrartätt miljonprogramsområde. Har verkligen föräldrar i en familj som kommit hit på flykt, saknar jobb och kanske därför har låg självkänsla, svårt med språket och att komma in i samhället samma möjligheter som etablerade svenska föräldrar med jobb, själva vana att studera och kan och orkar ta för sig? En lång fråga och kanske ställd på sin spets. Men det som jag tyckte var oroande var statsministerns närapå oförmåga eller ovilja att förstå frågeställningen. Att olika människor har olika möjligheter i samhället verkar ha passerat förbi honom.
Jag är orolig för att gränsen mellan oss, samhällsklasser alltså, kommer att bli ännu mer tydliga framöver och styra våra möjligheter till högre utbildning, jobb eller bara möjligheten till ett drägligt liv. Här menar jag inte nödvändigtvis våra olika ursprung, det finns gott om, låt oss kalla dem; vanliga svenskar i de lägre samhällsklasserna. Att Sverigedemokraterna ligger på sex procent i opinionsmätningarna tror jag beror på att de förstår men hellre gör det till en fråga om invandring istället för den klassfråga det är. Jag tror att valet den 19 september kommer att vara ett viktigare val för Sveriges framtid än de flesta tror. Tyvärr är jag pessimistisk till utgången.
Någonting som jag förvånar mig själv med är att den partiledare/språkrör som imponerat mest på mig i debatter och intervjuer är Peter Eriksson. Jag tror MP kommer att göra ett bra val och de är värda det.
Det som jag egentligen tänkt skriva om när det gäller gränser var en diskussion jag läst på en annan blogg, om mode. Och några egna tankar om det franska köket. Det får bli nästa gång..
