..happiness is a warm gun..

Lycka kan också vara att laga mat.

För mig representerar matlagning en stor del av det som gör mig lycklig.

Det är både själva hantverket; tillagningen, prepareringen av råvarorna men också den lite löjliga, dock sköna, egoboosten när faten länsas av belåtna matisar.

Det som är kul med att laga mat är att alla steg i processen är roliga och tillfredsställande. Från att ha en intressant idé, leta fram råvaror (vilket inte är lätt i dagens butikslandskap, det finns ofta ganska breda sortiment men det mesta har för lite smak, det gäller att snoka runt och när man hittar en bra grej får man se till att komma ihåg var), planera tillagning och presentation till själva tillagningen och framförallt att äta det man totat ihop med människor som uppskattar det.

Någonting som också har en viss (!) tillfredsställelse är att leta efter användbara redskap. Då menar jag användbara redskap, det finns ingen mening med att ha massor med redskap. Less is more gäller verkligen här. Det viktiga är att de fungerar.

Jag skulle till exempel verkligen behöva en stekpanna till. En gammal gjutjärnspanna med höga kanter som verkligen kan behålla värmen. Dagens standardspisar är ju så usla effektmässigt att man måste se till att konservera så mycket av den som möjligt. Knivar kan man däremot med gott samvete frossa i. ;)

Lycka är naturligtvis också välartade barn och en underbar flickvän som man kan gå på utställningar med, sitta på kafé och läsa böcker med, eller bara shoppa loss med. Stekpannor till exempel.

..laterna magica..

Förr i tiden var fotografier någonting viktigt som man vårdade ömt. Att gå och fotografera sig var både ett nöje, lite fest och någonting viktigt. Man klädde upp sig på sin lediga dag och gick tillsammans med sin partner eller familj eller med sig själv och något som visade vem man var (till exempel ett gevär om man var jägare eller böcker om man ansåg sig litterat) till fotografen för att skapa en bild som skulle vara för evigt. Någonting som skulle stå framme på hedersplats och sedan ärvas vidare. Man skapade sig en plats i historien.

Naturligtvis gjorde man det för att det var kul, ett äventyr. Men också för att lämna något efter sig. Så har det i princip varit fram till nu. Naturligtvis har fotograferandet blivit mer lättillgängligt och var mans egendom ju billigare tekniken blivit men det lite högtidliga har levt kvar, kanske ända fram till åttiotalet. Och vem har inte klämt in sig i en fotoautomat tillsammans med ett gäng kompisar för att föreviga något speciellt tillfälle.

Fortfarande under åttio- och nittiotalet var målet att skapa något för framtiden. Man tog bilder med viss urskiljning, man hade bara 24 eller 36 bilder per rulle och var tvungen att hushålla och sen sattes dessa in i ett album som togs fram då och då och man tittade och mindes. Få människor verkar göra detta numera. Är det så att när den digitala tekniken kom blev det fokus (obs fotografskämt) mer på kvantitet än kvalitet. Hur många hundra, ja kanske tusentals bilder har man inte i sin dator och hur ofta tittar man på dem?

Dessutom lägger man upp dem på Facebook, Twitter och kanske en blog. Bilden upphör att vara personlig och finns hela tiden för hela världen att se. Förlorar inte bilden, fotografiet, minnet en del av sitt värde då? För håll med om att det är mer spännande att kolla i farföräldrarnas gamla album än sina egna bilder på datorn.

Förhoppningsvis kommer våra barn att tycka att det är kul att titta tillbaka på våra bilder. Risken finns dock att mängden bilder kommer att avskräcka. Dessutom översköljs vi av bilder överallt så vi kanske blir immuna. Vana att blockera ett överflöd av bilder blockerar vi även de som borde betyda något speciellt.

Fortsätt fotografera men tänk en extra gång ibland, sätt kvalitet före kvantitet någon gång och skapa ett minne.  

..socialt påtvingad alienation..

Bara några små tankar efter att, dels ha fikat en del på lokal på sistone och dels efter att ha sett ett intressant program om internet och sociala medier på Kunskapskanalen. Förresten, Kunskapskanalen och P1 är föredömliga förmedlare av kunskap. Gör så ofta ni kan!

Alltnog. När man sitter på kafé och då framförallt de lite hottare nya ställena. Barista, Espresso House, Wayne´s Coffe och allt vad de heter (företeelsen är inte alls lika vanlig på det gamla hederliga fiket, där man fortfarande kan få grötfrukost och ägg och ansjovismacka, de är inte vanliga nuförtiden kan jag lova. Jag frågade förresten efter leverpastejsmörgås på ett etablissemang av den föregående varianten. Den lilla flickan bakom disken förstod nog inte ens vad jag syftade på och när jag frågade efter ägg och ansjovismacka backade hon försiktigt utom synhåll och mitt sällskap föreslog att jag skulle försöka vara lite mer i fas med nutiden) ser man massor med gäster som sitter med sina laptops och inte med en stavelse konverserar varandra.

Nu ser jag det som anmärkningsvärt mest i de fall sällskapet är två eller flera. En ensam kafégäst kan mycket väl få försjunka i cybervärlden med sin latte.

Är det så att det vi gör online bekräftar oss mer än ett samtal personer emellan. Är våra hundratals vänner på Facebook (jag skulle vilja träffa någon som har hundra vänner i verkligheten) viktigare än den person man för tillfället fikar med?

På tv-programmet intervjuades en psykolog från MIT som studerat vårt beteende och beroende av sociala medier och hur det förändrar oss. Hon hade formulerat en liten tes (eller vad man ska kalla det): förr fick man en känsla och så ringde man någon, nu ringer man någon för att få en känsla.

Förlorar vi kontakten med vårt intellekt sakta men säkert undrar jag? Jag tror mötet mellan människor blir viktigare och viktigare ju fler vänner vi får på nätet. Det är ju framförallt i det goda samtalet som idéer föds och gränser korsas. 

När stängde du av mobilen och datorn senast och gav dig hän i ett svindlande tankeutbyte med en kompis. Prova. Det är som att cykla, lite vingligt i början men man kommer snart ihåg hur man gör. Och det är väldigt tillfredsställande.

..italienska bönor..

Lite tur är det ju att man inte bor i Italien.

Jag tänker då inte främst på det faktum att man slipper farbror Berlusconi på nära håll utan att man dels kan dricka kaffe latte på eftermiddagen utan att skämmas och att man kan göra det sittande till samma pris som om man står upp. Jodå, det är dyrare om man sitter och dricker sitt kaffe i Italien för då lägger de på en serviceavgift.

Lite samma sak har vi i Sverige fast här skiljer sig momsen beroende på om man äter i restaurangen eller tar med sig maten (take away för er kids som inte hajjar svenska). Lite konstigt om man frågar mig. Samma mat, samma arbete. I och för sig kommer man ju lite billigare undan på förutnämnda latte men får istället inmundiga denna i snömodden utanför kaffeetablissemanget. Inte alltid att föredra.

Man missar ju dessutom de intressanta samtal man får lyssna på från medgäster. Nidbilden av en tonårings språkbruk stämmer väl överens med verkligheten. En skrämmande tanke inför kommande debatter i riksdagen. Inte bara att sakfrågor och intellektuella debatter kommer ännu mer i skymundan, man kommer att få personpåhoppen och självglorifieringarna kryddade med svenska och utländska invektiv, beskrivningar av genitalier och tveksamma yrkesutövningar samt en demolerad meningsbyggnad. Gamla tiders vältalare må vrida sig i sina gravar när de hör dagens riksdags”debatter”, men hur kommer det att bli i framtiden?

Jag är kanske en relik, men visst är det kul och inspirerande att höra riktigt god retorik. Jag är definitivt för att införa detta ämne i skolan igen. Speciellt när vi lever i ett kommunikationssamhälle där det blir viktigare och viktigare att kunna uttrycka sig. Språket behöver inte bli en större klassfråga än det redan är.

Apropå ingenting. Hittar ni Brostorps blå i butikens ost- eller delikatessdisk. Köp! Införskaffa sen en flaska Riesling eller Gewürtztraminer med lite restsötma (typ halv eller kvart i på hyllkantsetiketten). Det finns svenska ostar i världsklass.

Ett annat tips, om ni är i spångatrakten. Dennis kött vid Spånga torg har Sveriges bästa korvar. Egentillverkade med enastående kryddning. Värda en omväg som det heter.

Våga inte missa Absolutely Faboulus på nian! Kolla tider i en tv-guide nära dig.

(Bilden är ur Virginia Zdravkovas kollektion för den bulgariska importören av Lavazzakaffe (!). När får vi sådana marknadsföringsgrepp i Sverige?)