..det är min tur nu..

En man sjunger och kastar ut sin dammsugare genom fönstret. En kvinna vägrar klippa gräset. En annan man vill inte byta däck på sin bil längre. Den andra kvinnan tömmer sin tvätt i en soptunna, kastar tvättkorgen och vänder sig demonstrativt bort. Alla tycker att det är deras tur nu.

Deras tur för vad? Jo, vinna en massa pengar så att de kan betala någon annan för att göra deras vardagssysslor och bli lyckliga. Bli sådana lyckliga RUT-människor. Uppenbarligen finns det någon sorts självklar rätt att bli rik och lycklig och då slipper man allt tråkigt vardagsarbete.

Kameran zoomar ut och man ser att huset där det hela utspelar sig i och vid är en kuliss. Är det en slump? Vill reklammakaren underförstått visa att jakten på pengar och lycka är en schimär, en lögn?

Jag vet inte. Jag vet bara att ingen av de som är med i reklamfilmen ser speciellt glad ut.

..at your service..

 
Idag var jag på besök i en butik, en ganska liten Ica supermarketbutik men bra på färskvaror. Medan jag var där kom det in en äldre dam och bad att få prata med köttkillen, det fick hon. Hon hade köpt färdigpackade grytbitar (jag har åsikter om fabrikspackat kött, men inte i det här inlägget) som, trots att hon kokat dem i två timmar var "sega som skosulor". Köttkillen och tanten pratade kött, köttgrytor och om att det var bättre förr en liten stund. Sen fick tanten en ursäkt å köttpacketeringsföretegets vägnar samt pengarna tillbaka. Nöjd kund!

Efter besöket stannade jag vid Statoil eftersom jag skulle tvätta bilen. Jag gick in och köpte en tvätt, utan borstar eftersom jag har en lös frontspoiler (mitt fel, dörrkarmen på mitt garage har sett bättre ut). Vi pratade lite om nationella bilbältesveckan (denna vecka), vintern och den kommande våren. När jag fick tvättkoden fick jag även en förpackning med putsdukar. Eftersom jag har en ansenlig samling i bilen tackade jag nej till denna. "Ja men ta en gratis kaffe istället då" sade mackkillen "så du har någonting att göra under tiden". Trevligt, tyckte jag. Nöjd kund!

När jag kom tillbaka till Uppsala besökte jag två bilhandlare, eftersom jag ska byta bil så småningom. På den första, den lokala BMW-handlaren gick jag runt en sväng, provsatt några bilar, bläddrade i broschyrstället och försökte få ögonkontakt med någon säljare, vilket inte lyckades. Efter att ha gått runt i en kvart, det var jag och en annan kund inne samtidigt, tröttnade jag och gick tvärs över gatan till Bilia för att se vad de hade att erbjuda.
Där stod tre försäljare och drack kaffe samt pratade med en ung dam med en liten jäwla hund. En av dem morsade när jag gick förbi. I ett av kontoren satt ytterligare två säljare och fikade. Under de tio minuter jag tittade och klämde på de nya bilarna kom ingen fram och undrade om jag ville ha hjälp så jag gick. Då var alla väldigt upptagna med kvinnan och hunden så de märkte nog inte ens att jag gick. Inte nöjd kund.

Hur svårt kan det vara och hur lite behövs det inte för att man som kund ska känna sig sedd och uppskattad? Lite vanlig hyfs och fason.

Blir det mindre viktigt med en bra kundkontakt ju större och dyrare produkter man säljer?

..get yer ya ya's out..

Jag läser Keith Richards självbiografi "Life" ("Livet" på svenska men det är alltid lite mer pretto att svänga sig med originaltiteln).
En jätteintressant bok, halvdåligt skriven och ännu sämre översatt. Man kan tro att han faktiskt skrivit den själv (han har haft hjälp men tonen känns riktig). Det jag tänkte på är att det är intressant att läsa om någon som man har så många förutfattade meningar om. Många fördomar bekräftas medan andra kommer på skam och man får en del nya insikter. Dessutom leder de ofta till att man upptäcker ett annat ämne eller person man vill veta mer om.

Jag vill veta mer om Charlie Watts nu. Han är med i Stones, sysslar inte med droger (jag vet, han hade en liten medelålderskris på åttiotalet), föder upp hästar, har aldrig involverat sig med groupies och har blivit utnämnd till "en av världens bäst klädda män" av The Daily Telegraph. Han verkar dessutom ha extremt hög integritet,

Amsterdam 1984; an intoxicated Jagger phoned Charlie's hotel room in the middle of the night asking "Where's my drummer?". Charlie got up, shaved, dressed up in a suit, put on a tie and freshly shined shoes, descended the stairs, and punched Jagger in the face, saying: "Don't ever call me your drummer again. You're my fucking singer!"

 Charlie Watts nästa alltså, men nu ska jag ge mig på Theodor Kallifatides, det blir något helt annorlunda.