Jag läser Keith Richards självbiografi "Life" ("Livet" på svenska men det är alltid lite mer pretto att svänga sig med originaltiteln).
En jätteintressant bok, halvdåligt skriven och ännu sämre översatt. Man kan tro att han faktiskt skrivit den själv (han har haft hjälp men tonen känns riktig). Det jag tänkte på är att det är intressant att läsa om någon som man har så många förutfattade meningar om. Många fördomar bekräftas medan andra kommer på skam och man får en del nya insikter. Dessutom leder de ofta till att man upptäcker ett annat ämne eller person man vill veta mer om.
Jag vill veta mer om Charlie Watts nu. Han är med i Stones, sysslar inte med droger (jag vet, han hade en liten medelålderskris på åttiotalet), föder upp hästar, har aldrig involverat sig med groupies och har blivit utnämnd till "en av världens bäst klädda män" av The Daily Telegraph. Han verkar dessutom ha extremt hög integritet,
Amsterdam 1984; an intoxicated Jagger phoned Charlie's hotel room in the middle of the night asking "Where's my drummer?". Charlie got up, shaved, dressed up in a suit, put on a tie and freshly shined shoes, descended the stairs, and punched Jagger in the face, saying: "Don't ever call me your drummer again. You're my fucking singer!"
Charlie Watts nästa alltså, men nu ska jag ge mig på Theodor Kallifatides, det blir något helt annorlunda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar