..the difference between life and the movies is that a script has to make sense, and life doesn't..*

Ibland önskar man att ens liv var mer som en tv-serie eller biofilm.

Att det man säger alltid är relevant och gärna lite spirituellt, att saker och ting reder upp sig på slutet och att det blir ett lyckligt slut. Lite avundas man också att personerna vanligtvis är snyggt klädda, för sig väl och oftast kan hantera den situation de hamnar i på rätt sätt (jag refererar alltså inte i första hand till Ken Loach-filmer).

I livet är det ju oftare så att man kommer på vad man skulle sagt dagen efter, att saker och ting bara blir mer och mer invecklade och att man till slut undrar ”hur blev det såhär? Jag är ju i och för sig alltid snyggt klädd.. Men varför är inte livet som en feel-good-film frågar man sig?

Jag har kommit på svaret. Livet är en så fruktansvärt dålig manusförfattare! Alla bra manusförfattare får så mycket bättre betalt av Hollywood och tv-bolagen att livet måste sköta det på egen hand. Tough luck!

Fast å andra sidan; vem gillar feel-good-filmer i längden?

* Klokt sagt av Joseph L. Mankiewicz. Amerikansk manusförfattare och regissör som bland annat skrev och regisserade den sexfaldigt oscarbelönade ”All About Eve”. För övrigt den enda film någonsin som fått fyra kvinnliga Oscarnomineringar.

..saken är biff..

Till Jimmie..

..snart är det jul..

Och här sitter man.

Man har fler kokböcker än man hinner läsa, mer kläder än man hinner använda, man lagar god mat som man äter utan att njuta (nästan). Ett kul jobb som man inte hinner göra så bra som man vill, barn och flickvän som man inte hinner umgås med. Varför blev det så? Och ovanpå allt vinterblues och kyla.

Är livet viktigare än dess ingående komponenter? Är det viktigare att hinna med så mycket som möjligt än att göra det man hinner bra? Är livskvantitet viktigare än dito kvalitet? Jag tror alla svarar ”nej” på det men lever ”ja”. Jag gör ju uppenbarligen det. Varför? Jag låter den frågan hänga i luften.

Det finns dock lite hopp. Förra veckan gjordes det faktiskt kvalitetssaker. Jag var på ett intressant seminarium om farorna med sandblästrade jeans, eller snarare farorna för de som sandblästrar jeans, inte ett speciellt vanligt yrke i den rika västvärlden.. Dessutom var jag på stand-up för första gången i mitt liv. Kul! Fredagskvällen spenderades på trolleri- och tankeläsningsshow på lokal. En och annan pilsner slank dessutom ner. Också kul! Förra helgen var det olika utställningar (de som inte sett fotografiska, gör!) och lite second hand, äntligen har jag hittat en rutig Burberrykostym.

Men! Nu riskerar man istället att hamna i andra diket, kvantitet av kvalitet. Var det dit jag ville? Hur man än vänder sig..

Vart tog det goda samtalet vägen i hetsen att göra kvalitetssaker för att stävja prestationshetsen och välfärdsångesten? Dog det sotdöden på ett inrökt café i tillsammans med de tillhandahållna dagstidningarna som försvann eftersom alla sitter med sina Ipads numera? (Jag har aldrig använt så många frågetecken i en text förut, men jag har nog aldrig varit lika vilsen förut). Hur gör man för att vara god samhällsmedborgare, far, älskare, produktiv arbetare, spirituell, intressant, glad och inspirerande och samtidigt behålla förståndet? Och i år är ju julhelwetet, förlåt,-helgen bara en vanlig helg. Ingen tid för julfrid där direkt. För att citera Calculon; why, oh why!*

Nåja, att vara medveten om problemen brukar vara första steget att lösa dem. Nyårslöftet får bli att prioritera om. Äga sin agenda, gör kul och utvecklande saker. Inte bara tänka och längta efter sånt man skulle vilja se, göra och laga, utan göra!

Skaffa ett socialt liv kanske. Så får det bli! Nystart 2011. Så om du inte blivit hitbjuden på socialt samkväm senast i maj, påminn mig, så bokar vi en tid..

*Futuramareferens

..happiness is a warm gun..

Lycka kan också vara att laga mat.

För mig representerar matlagning en stor del av det som gör mig lycklig.

Det är både själva hantverket; tillagningen, prepareringen av råvarorna men också den lite löjliga, dock sköna, egoboosten när faten länsas av belåtna matisar.

Det som är kul med att laga mat är att alla steg i processen är roliga och tillfredsställande. Från att ha en intressant idé, leta fram råvaror (vilket inte är lätt i dagens butikslandskap, det finns ofta ganska breda sortiment men det mesta har för lite smak, det gäller att snoka runt och när man hittar en bra grej får man se till att komma ihåg var), planera tillagning och presentation till själva tillagningen och framförallt att äta det man totat ihop med människor som uppskattar det.

Någonting som också har en viss (!) tillfredsställelse är att leta efter användbara redskap. Då menar jag användbara redskap, det finns ingen mening med att ha massor med redskap. Less is more gäller verkligen här. Det viktiga är att de fungerar.

Jag skulle till exempel verkligen behöva en stekpanna till. En gammal gjutjärnspanna med höga kanter som verkligen kan behålla värmen. Dagens standardspisar är ju så usla effektmässigt att man måste se till att konservera så mycket av den som möjligt. Knivar kan man däremot med gott samvete frossa i. ;)

Lycka är naturligtvis också välartade barn och en underbar flickvän som man kan gå på utställningar med, sitta på kafé och läsa böcker med, eller bara shoppa loss med. Stekpannor till exempel.

..laterna magica..

Förr i tiden var fotografier någonting viktigt som man vårdade ömt. Att gå och fotografera sig var både ett nöje, lite fest och någonting viktigt. Man klädde upp sig på sin lediga dag och gick tillsammans med sin partner eller familj eller med sig själv och något som visade vem man var (till exempel ett gevär om man var jägare eller böcker om man ansåg sig litterat) till fotografen för att skapa en bild som skulle vara för evigt. Någonting som skulle stå framme på hedersplats och sedan ärvas vidare. Man skapade sig en plats i historien.

Naturligtvis gjorde man det för att det var kul, ett äventyr. Men också för att lämna något efter sig. Så har det i princip varit fram till nu. Naturligtvis har fotograferandet blivit mer lättillgängligt och var mans egendom ju billigare tekniken blivit men det lite högtidliga har levt kvar, kanske ända fram till åttiotalet. Och vem har inte klämt in sig i en fotoautomat tillsammans med ett gäng kompisar för att föreviga något speciellt tillfälle.

Fortfarande under åttio- och nittiotalet var målet att skapa något för framtiden. Man tog bilder med viss urskiljning, man hade bara 24 eller 36 bilder per rulle och var tvungen att hushålla och sen sattes dessa in i ett album som togs fram då och då och man tittade och mindes. Få människor verkar göra detta numera. Är det så att när den digitala tekniken kom blev det fokus (obs fotografskämt) mer på kvantitet än kvalitet. Hur många hundra, ja kanske tusentals bilder har man inte i sin dator och hur ofta tittar man på dem?

Dessutom lägger man upp dem på Facebook, Twitter och kanske en blog. Bilden upphör att vara personlig och finns hela tiden för hela världen att se. Förlorar inte bilden, fotografiet, minnet en del av sitt värde då? För håll med om att det är mer spännande att kolla i farföräldrarnas gamla album än sina egna bilder på datorn.

Förhoppningsvis kommer våra barn att tycka att det är kul att titta tillbaka på våra bilder. Risken finns dock att mängden bilder kommer att avskräcka. Dessutom översköljs vi av bilder överallt så vi kanske blir immuna. Vana att blockera ett överflöd av bilder blockerar vi även de som borde betyda något speciellt.

Fortsätt fotografera men tänk en extra gång ibland, sätt kvalitet före kvantitet någon gång och skapa ett minne.  

..socialt påtvingad alienation..

Bara några små tankar efter att, dels ha fikat en del på lokal på sistone och dels efter att ha sett ett intressant program om internet och sociala medier på Kunskapskanalen. Förresten, Kunskapskanalen och P1 är föredömliga förmedlare av kunskap. Gör så ofta ni kan!

Alltnog. När man sitter på kafé och då framförallt de lite hottare nya ställena. Barista, Espresso House, Wayne´s Coffe och allt vad de heter (företeelsen är inte alls lika vanlig på det gamla hederliga fiket, där man fortfarande kan få grötfrukost och ägg och ansjovismacka, de är inte vanliga nuförtiden kan jag lova. Jag frågade förresten efter leverpastejsmörgås på ett etablissemang av den föregående varianten. Den lilla flickan bakom disken förstod nog inte ens vad jag syftade på och när jag frågade efter ägg och ansjovismacka backade hon försiktigt utom synhåll och mitt sällskap föreslog att jag skulle försöka vara lite mer i fas med nutiden) ser man massor med gäster som sitter med sina laptops och inte med en stavelse konverserar varandra.

Nu ser jag det som anmärkningsvärt mest i de fall sällskapet är två eller flera. En ensam kafégäst kan mycket väl få försjunka i cybervärlden med sin latte.

Är det så att det vi gör online bekräftar oss mer än ett samtal personer emellan. Är våra hundratals vänner på Facebook (jag skulle vilja träffa någon som har hundra vänner i verkligheten) viktigare än den person man för tillfället fikar med?

På tv-programmet intervjuades en psykolog från MIT som studerat vårt beteende och beroende av sociala medier och hur det förändrar oss. Hon hade formulerat en liten tes (eller vad man ska kalla det): förr fick man en känsla och så ringde man någon, nu ringer man någon för att få en känsla.

Förlorar vi kontakten med vårt intellekt sakta men säkert undrar jag? Jag tror mötet mellan människor blir viktigare och viktigare ju fler vänner vi får på nätet. Det är ju framförallt i det goda samtalet som idéer föds och gränser korsas. 

När stängde du av mobilen och datorn senast och gav dig hän i ett svindlande tankeutbyte med en kompis. Prova. Det är som att cykla, lite vingligt i början men man kommer snart ihåg hur man gör. Och det är väldigt tillfredsställande.

..italienska bönor..

Lite tur är det ju att man inte bor i Italien.

Jag tänker då inte främst på det faktum att man slipper farbror Berlusconi på nära håll utan att man dels kan dricka kaffe latte på eftermiddagen utan att skämmas och att man kan göra det sittande till samma pris som om man står upp. Jodå, det är dyrare om man sitter och dricker sitt kaffe i Italien för då lägger de på en serviceavgift.

Lite samma sak har vi i Sverige fast här skiljer sig momsen beroende på om man äter i restaurangen eller tar med sig maten (take away för er kids som inte hajjar svenska). Lite konstigt om man frågar mig. Samma mat, samma arbete. I och för sig kommer man ju lite billigare undan på förutnämnda latte men får istället inmundiga denna i snömodden utanför kaffeetablissemanget. Inte alltid att föredra.

Man missar ju dessutom de intressanta samtal man får lyssna på från medgäster. Nidbilden av en tonårings språkbruk stämmer väl överens med verkligheten. En skrämmande tanke inför kommande debatter i riksdagen. Inte bara att sakfrågor och intellektuella debatter kommer ännu mer i skymundan, man kommer att få personpåhoppen och självglorifieringarna kryddade med svenska och utländska invektiv, beskrivningar av genitalier och tveksamma yrkesutövningar samt en demolerad meningsbyggnad. Gamla tiders vältalare må vrida sig i sina gravar när de hör dagens riksdags”debatter”, men hur kommer det att bli i framtiden?

Jag är kanske en relik, men visst är det kul och inspirerande att höra riktigt god retorik. Jag är definitivt för att införa detta ämne i skolan igen. Speciellt när vi lever i ett kommunikationssamhälle där det blir viktigare och viktigare att kunna uttrycka sig. Språket behöver inte bli en större klassfråga än det redan är.

Apropå ingenting. Hittar ni Brostorps blå i butikens ost- eller delikatessdisk. Köp! Införskaffa sen en flaska Riesling eller Gewürtztraminer med lite restsötma (typ halv eller kvart i på hyllkantsetiketten). Det finns svenska ostar i världsklass.

Ett annat tips, om ni är i spångatrakten. Dennis kött vid Spånga torg har Sveriges bästa korvar. Egentillverkade med enastående kryddning. Värda en omväg som det heter.

Våga inte missa Absolutely Faboulus på nian! Kolla tider i en tv-guide nära dig.

(Bilden är ur Virginia Zdravkovas kollektion för den bulgariska importören av Lavazzakaffe (!). När får vi sådana marknadsföringsgrepp i Sverige?)

..gina tricot goes cougar..

Ford Cougar var en konceptbil Ford tog fram 1963 som aldrig kom i direkt tillverkning. Namnet dök senare upp i Mercuryfamiljen som en ren muskelbil. Båda varianterna tänkta som rivaler till Dodge Challenger och Pontiac Firebird. Ungdomsbilar alltså.

Modellen degenererade utseendemässigt från och med 1978 ungefär och blev mer och mer tråkig och familjebetonad. Målgruppen mer fyrtioåringsish typ. 1999 dök dock Ford Cougar upp i Europa igen som ett litet sportigt alternativ, återigen fyrtioåringen som målgrupp. Dennis Hopper gjorde en reklamfilm för den, passande nog anknytande till filmen Easy Rider eftersom LSD måste spelat en avgörande roll i hans beslut att tacka ja till den. Bara det att Mercuryn byggdes på samma plattform som Ford Mondeo straffar ju ut den direkt.

Den vakne läsaren undrar nog vad Gina Tricot har med detta att göra. Jo, det verkar som detta ungdomsinriktade företag gör en Cougarglidning. Fyrtio är det nya tjugo påstår man "over there". Att Gina Tricot tror att det funkar tvärtom också förstår man när man ser deras nya reklam. Har inte leopard alltid varit den fyrtioårskrisande kvinnans signum och knep för att lura till sig ett (yngre) byte? Varför skulle en tjugoåring vilja identifiera sig med det? Krisar vi redan vid tjugo nuförtiden?

..dyk eller dö..

 

Jag gillar inte simhallar konstaterar jag sittande i just en slik anläggning. Jag ska hålla mig på torra land men har en dotter som just för tillfället (dödsföraktande) tränar simhopp.

Simhallar för mig påminner bara om utsatthet, kyla, ödslighet och grupptryck. Låt mig utveckla.

När jag gick på låg- och mellanstadiet en gång för länge sedan på sjuttiotalet i en liten skola på landet, bussades vi med jämna mellanrum in till närmaste miljonprogramsområde som hade simhall. I detta fall Brickebacken i Örebro.

Jag tror att alla arkitekter som ritade dessa inomhuscentra med ungdomsgårdar, simhallar, bibliotek etc, gjorde detta med goda intentioner och jag bejakar grundtanken bakom. Ändå tror jag att ett krav för att få vara med och rita dessa var noggranna studier av fängelsearkitektur. Kumla och Hall sannolikt de mest närliggande objekten.

Nuförtiden görs långtgående projekt för att mjuka upp och trevliggöra dessa centra men på sjuttiotalet var de ändlösa, kalla korridorer av betong och tegelsten. Knappast något som lättade upp sinnet inför det stundande stålbadet.

Livet i en liten enparallellig skola på landet med kombinerad gymnastik- och matsal kan låta pittoreskt. Så var det inte alltid, inte då, i Almbro skola i alla fall. Och ingenting blev ju bättre när klassen skickades iväg ensam till Hall, nej simhallen.

Jag har alltid tyckt att vatten varit lite skrämmande. För att inte tala om klasskamrater. Eftersom jag alltid haft en drift att klä mig personligt och inte nödvändigtvis efter den rådande trenden var redan detta ett skäl för påpekanden från klasskamrater. Att man sen inte var först upp i hopptornet (eller ut på fotbollsplanen) spädde ju på det tacksamma i driva det hela lite längre.

Det finns inget så kallt som en bastu i ett badhus på lektionstid på sjuttiotalet.

Nu var långt ifrån allt dåligt, ens på sjuttiotalet. Mycket kul och bus och sånt man inte berättar för sina barn för att de inte ska få några idéer hände då. Men simhallar intar fortfarande en av tätplatserna över platser jag gärna avstår från att besöka. Tänk att saker som hände för över trettio år sen, kanske framförallt för att man var ung, osäker och lättpåverkad då, fortfarande formar ens upplevelser, känslor och tankemönster.

Nu är jag ju vuxen och kan relatera till allt det där. Också har jag till slut lärt mig hur jag fungerar och vilka känslor som triggas igång av olika intryck. Men vissa känslor sitter djupare än man tror. Och de kan dyka upp när man minst anar det. En av de minst angenäma är den som kanske är mest förknippad med just simhallar, känslan av utanförskap. Jag tycker den dyker upp allt oftare, i allt fler sammanhang.

Öde pumphus, långt från bebyggelsen, står också högt på listan över platser jag håller mig ifrån. Men det är en annan historia.

..wine me and dine me..

Jag var och jobbade på franska vin- och matmässan på Grand hotel sistlidne lördag. En mycket intressant tillställning. Själva grundtanken är att presentera franska viner, och mat (läs, ost). Mässan pågår mellan 12 och tjugo med tre släpp. 12-14, 15-17 och 18-20.

Man köper biljett och får komma in och smaka underbara ostar och viner. Det intressanta är att det var så homogena grupper vid varje släpp.
Första släppet bestod av lite äldre publik, en och annan ryggsäck och var en ganska lugn historia.
Andra släppet var lite yngre i ålder, alltså under pensionsålder, men också yngre par. Ofta av lite akademisk eller konstnärlig karaktär. Här förekom också lite överförfriskning.
Släpp tre var en blandning av Stureplan, Djursholm och Strandvägen. Lite mer päls, skinn och designerstuk. Också klara fall av berusning.

Jag drar inga slutsatser av detta utan konstaterar bara fakta. Det man kan säga är att det var väldigt trevligt hela tiden och att vi hade godast ostar. Go Falbygdens!

..min krymper snabbt..

Hörde om ett intressant men kanske oroande fenomen i New York. Speed Shrinking. Nej inte det som du trodde med ledning av titeln utan snabbkonsultation av psykolog.
Som Speed Dating fast istället för tre minuter med tio olika tjejer för att utröna eventuell attraktion så provar man tio psykologer, tre minuter på varje. Gissa om man kan hinna få många olika diagnoser och lösningar på de trettio konsultationsminuterna.

Tanken är att man ska få prova på psykologkonsultation för att kanske få mod att gå på riktigt. Man intervjuade en kille som var med och han hade lite "issues". Arbetslös, blyg, ingen tjej, inga vänner eller umgänge, satt bara hemma och grubblade och lite sånt.
Han tyckte att han fått lite uppslag att gå vidare på. De flesta förslag gick dock ut på att han skulle rycka upp sig, ta sig i kragen, gå ut och träffa människor och skaffa sig ett jobb (!). Han mår nog bättre imorgon och kommer att gå till en psykolog för att boka ett behandlingspass. Tjena!

Ju mer man hör desto mer intressant ter sig livet "over there".

Love y'all!

..äsch, vi säger väl trettiofem..

Det här med ålder börjar bli intressant. Det har väl alltid varit intressent i och för sig men ju äldre man blir desto mer känner man att det blir mer och mer relativt.

Dessutom har man ju numer bevisat att tiden går olika fort. I alla fall i cesiumatomer som befinner sig på olika avstånd från jorden och därmed utsätts för olika gravitation samt får falla fritt i tre tiondels sekund, då kan man mäta olikheter i tiden som stämmer med gamle Alberts teori.

Kan man av detta dra slutsatsen att människor som flyger mycket åldras fortare och har det någon betydelse åt vilket håll man flyger, mot eller med klockan? Och åldras människor som bor på ekvatorn där centrifugalkraften borde motverka gravitationen fortare? Är det därför vi lever längre i Sverige?

Nå, det var inte det som intresserade mig egentligen utan det här med att bli vuxen. Jag lyssnade på dagens högtidliga öppnande av riksmötet med vidhängande regeringsförklaring (lååång och tråkig) samt redovisandet av ministrar i nya regeringen. Av tjugofyra ministrar är tolv yngre än jag, och de ska leda Sverige.. Kan det vara så att man i den åldern, typ över trettio ska besitta den kunskap och erfarenhet som man då behöver? Vart tog den äldre statsmannen vägen? Den gamle och vise?

Jag var och hälsade på min flickvän på universitetet idag, när hon fick syn på mig tog hon sats och sprang fram och hoppade upp i famnen på mig. Kan nån se Filippa göra det på Fredrik i regeringskansliet? Slutsats? Ja, jag vet inte.. Man är inte äldre än man känner sig men om man har ett viktigt jobb kanske man måste växa upp. Jag föredrar att jobba med mat.

..freedom's just another word for nothing left to loose..

I USA vill regeringen lagstadga att alla internetföretag, Google, Facebook etc, ska bygga in en funktion där myndigheterna kan gå in och övervaka och söka i datatrafiken.
Jag kan inte förstå att den största fria demokratin (Home of the brave and land of the free..) har så lätt att acceptera statlig övervakning. Eller hör vi aldrig protesterna i rapporteringen? Jag tror tyvärr att de flesta amerikaner inte bryr sig. Kanske är det så att rädslan för främlingar överskuggar integritetsfrågan?

Kommer vi också närmare den punkten? Embryot till övervakningssamhället finns ju i IPRED- och FRA-lagarna. Också, hur kommer det ändrade politiska klimatet i Sverige efter valet att påverka detta; framförallt på lite längre sikt? Jag hoppas att vi alla är uppmärksamma för attitydförändringar brukar smyga sig på.

Kanske kan det faktum att endast var sjunde måltid i USA innehåller grönsaker (då räknas även isbergsalladen på hamburgaren som grönsaker..) kan förklara amerikanarnas upplevda frånvaro av ifrågasättande?

..cheers mate..

Min favoritstad är utan tvekan London.

Det är en stor världsstad med den lilla stadens känsla. Varje stadsdel har sina karakteristika; invånare, arkitektur, mat och känsla.
Men det som mest tilltalar mig är londonbornas sociala sida. Jag vet inte om de bryr sig om varandra mer än vad vi gör i Sverige men uttrycket är vänligare. Man tränger sig förbi med ett "excuse me", råkar man stöta till någon "sorry", ofta ett "cheers", "bless you" eller "thank you sir/ma'am".

Jag (och min flickvän) var i London i slutet av förra veckan och en sak som slog mig, folk är lättsamma att prata med. Vi var på en del marknader: Portobello Market, Camden Lock, Spitalfields Market bland annat. Det som slår en är att det är väldigt enkelt att slå sig i slang med folk. Oavsett om det är säljare, andra kunder eller folk som bara går förbi. Släpper man sin lite tighta svenska attityd så får man ofta en kommentar eller till och med komplimang eller man bara inleds i en kort diskussion om vad som helst. Jolly nice!
Jag fick två av varandra oberoende komplimanger för min fluga på samma dag, bara en sån sak. Det man får i Sverige är i bästa fall ett häpet stirrande.

Apropå fluga. Folk i London är i allmänhet mycket välklädda, särskilt männen. Kanske lite väl klassiskt (tråkigt) ibland men välklätt.

Ska man komma med en liten teori, speciellt i ljuset av Sverigedemokraternas framgångar, tror jag att det beror på det mångkulturella samhället i London. Naturligtvis finns det konflikter och främlingsfientlighet här också men i den genomsnittlige londonbon bor en hyfsat stor portion acceptans av andra kulturer och människor. Kan det vara ett arv från den tid då "Brittania ruled the world", Kanske?

Åk till London och upplev det själv och kom tillbaks lite mer social. Sverige behöver det!

..foie gras, my ass..

Om världens bästa måltid.

"Den perfekta måltiden är nästan aldrig den mest förfinade eller dyraste. // Det är nog ungefär så här: när du käkar en enkel grillrätt under en palm och känner sanden mellan tårna med lite soft samba i bakgrunden och vågorna brusar mot stranden ett par meter bort medan en svalkande bris torkar bort svetten i nacken vid hårfästet och du ser din älskades lite drömmande uppsyn över raderna av urdruckna ölflaskor på bordet och du börjar inse att ni kommer att väldigt skönt sex inom en halvtimme på fräscha vita hotellakan, då smakar plötsligt den där grillade kycklingklubban fan så mycket godare."

Mycket väl talat av Anthony Bourdain i "En kocks resa". Köp och läs..

..över och förbi eller runt, runt..

Det här med gränser är intressant. Både rent fysiskt, hur kan en gränslinje separera människor så att man utvecklar olika kulturer sida vid sida bara ett stenkast från varandra. Kanske mer och mer utpräglat i modern tid, men ändå. Men också mentalt, psykologiskt och moraliskt.

Gränser spelar en stor roll i våra liv, inte minst nu i valtider. Det finns gränser som skiljer oss åt, även inom det land vi kallar jämlikhetens föredöme i världen. Jo, jag talar om Sverige. Vi är tack och lov inte lika polariserade som Frankrike, Holland eller för den delen Danmark men vi är tyvärr på väg.  Jag hörde en intervju med Fredrik Reinfeldt som både skrämde och stämde till eftertanke.

Man behandlade det faktum att det finns skolor som ligger bara kilometer från varandra där i den ena inte ens femtio procent av eleverna klarar gymnasiekompetens medan hundra procent klarar detta i den andra skolan. Reportern undrade om detta var tillfredsställande eller om och i så fall hur man skulle hantera detta. Reinfelds svar var att det är upp till föräldrarna att byta skola om man upplever att upplever att eleven riskerar att inte uppnå målen.
Reporterns fråga om han trodde att föräldrarna hade olika förutsättningar att bedöma detta och möjlighet att genomföra detta. Den ena skolan låg i ett övre medelklassområde med företrädesvis svenska elever och den andra i ett invandrartätt miljonprogramsområde. Har verkligen föräldrar i en familj som kommit hit på flykt, saknar jobb och kanske därför har låg självkänsla, svårt med språket och att komma in i samhället samma möjligheter som etablerade svenska föräldrar med jobb, själva vana att studera och kan och orkar ta för sig? En lång fråga och kanske ställd på sin spets. Men det som jag tyckte var oroande var statsministerns närapå oförmåga eller ovilja att förstå frågeställningen. Att olika människor har olika möjligheter i samhället verkar ha passerat förbi honom.

Jag är orolig för att gränsen mellan oss, samhällsklasser alltså, kommer att bli ännu mer tydliga framöver och styra våra möjligheter till högre utbildning, jobb eller bara möjligheten till ett drägligt liv. Här menar jag inte nödvändigtvis våra olika ursprung, det finns gott om, låt oss kalla dem; vanliga svenskar i de lägre samhällsklasserna. Att Sverigedemokraterna ligger på sex procent i opinionsmätningarna tror jag beror på att de förstår men hellre gör det till en fråga om invandring istället för den klassfråga det är. Jag tror att valet den 19 september kommer att vara ett viktigare val för Sveriges framtid än de flesta tror. Tyvärr är jag pessimistisk till utgången.

Någonting som jag förvånar mig själv med är att den partiledare/språkrör som imponerat mest på mig i debatter och intervjuer är Peter Eriksson. Jag tror MP kommer att göra ett bra val och de är värda det.

Det som jag egentligen tänkt skriva om när det gäller gränser var en diskussion jag läst på en annan blogg, om mode. Och några egna tankar om det franska köket. Det får bli nästa gång..

..let the man speak the word..

 I loved you for a long, long time

I know this love is real
It don't matter how it all went wrong
That don't change the way I feel
And I can't believe that time's
Gonna heal this wound I'm speaking of
There ain't no cure,
There ain't no cure,
There ain't no cure for love
I'm aching for you baby
I can't pretend I'm not
I need to see you naked
In your body and your thought
I've got you like a habit
And I'll never get enough
There ain't no cure,
There ain't no cure,
There ain't no cure for love

There ain't no cure for love
There ain't no cure for love
All the rocket ships are climbing through the sky
The holy books are open wide
The doctors working day and night
But they'll never ever find that cure for love
There ain't no drink no drug
(Ah tell them, angels)
There's nothing pure enough to be a cure for love

I see you in the subway and I see you on the bus
I see you lying down with me, I see you waking up
I see your hand, I see your hair
Your bracelets and your brush
And I call to you, I call to you
But I don't call soft enough
There ain't no cure,
There ain't no cure,
There ain't no cure for love

I walked into this empty church I had no place else to go
When the sweetest voice I ever heard, whispered to my soul
I don't need to be forgiven for loving you so much
It's written in the scriptures
It's written there in blood
I even heard the angels declare it from above
There ain't no cure,
There ain't no cure,
There ain't no cure for love

There ain't no cure for love
There ain't no cure for love
All the rocket ships are climbing through the sky
The holy books are open wide
The doctors working day and night
But they'll never ever find that cure,
That cure for love

..trygga rekan..

..ingen vara!

Inte i dessa tider i alla fall. Ofärdstider. Vargarna stryker kring husen. De högre makterna konspirerar och intrigerar om våra själar. Det är valtider..

Känns det inte som om just tryggheten har fått lite stryk de senaste decennierna. Har man inte närmat sig vägs ände när det på fullt allvar föreslås att det borde finnas mer clowner i äldrevården. Jag tycker nog att det räcker med de clowner som redan finns i nämnder, styrelser och politiska partier.

Nu ska man väl i ärlighetens namn erkänna att det handlade om att få in mer kultur i äldrevården. Bra! Men intressant att man just manifesterade det med att föreslå clowner. Har du någonsin träffat en snäll clown? Det ligger ju i clownens natur att snällheten och roligheten ligger på ytan. Finns det något mer ytligt än clownens smink?

Fast å andra sidan visar det kanske hur politikerna angriper problemet. Huvudsaken att det ser bra ut på ytan, att clownen gråter är det i alla fall ingen som vill veta. Folkhemmet rämnar beskådat endast av en ledsen clown. Kunde vi inte åtminstone ha fått en ordentlig narr som kunnat visa hyckleriet som det är.



En narr skulle man i och för sig vilja ha lite då och då. Någon som kunde tända till oss. Säga som det är, provocera lite. Vi är så rädda för att stöta oss med varandra att det inte blir någon riktig dynamik oss emellan. Kolla bara än en gång på politikerna i valrörelsen. Inga efterföljare till Olof Palme direkt. Knappt retorik, mer bara lite pliktskyldigast läsande ur papper och rapporter. Det är knappt så språkrören förmår röra om i grytan längre. För att inte tala om herr Ohly, den siste kommunisten. Tjena.. Nej, lite mer drag i debatterna. Kolla på Frankrike eller för den delan USA. Dynamik!

Man påstår att de sociala medierna ska spela en allt större roll i valrörelserna framöver. Det är ju symptomatiskt. I själva begreppet ligger ju en önskan om att inte stöta sig med någon. Man ska vara social. Läser man inläggen på Facebook till exempel så förstår man precis. Inga brandfacklor där direkt. -Idag var Bjarne med mormor på skansen.. -Vi äter frukost nu kl 10, lite sent men vaddå.. -Här sitter jag i soffan och unnar mig lite lådvin.. -Man kanske skulle kratta lite i trädgården..

Nej, kasta in narren. Fram för de asociala medierna så vi får lite dynamik!

..köp en gris, keps på köpet..

Härförleden var jag i Barcelona. Höstens Ridderheims&Falbygdenskonferens var förlagd till just nämnda stad. Mycket trevlig konferens!

Å lördagen hade vi förtroendet att få strosa runt efter eget huvud och följa minsta motståndets lag. Jag, Peter, Johan och Lotta valde att börja dagen på saluhallen. Frukost och rundvandring.

Några mycket trevliga timmar! Tyvärr så avslöjar en slik övning Sverige som det uland det är när det gäller matkultur. Naturligtvis finns det Dr Oetker även i Spanien men även glädje och stolthet när det gäller det egna köket och råvarorna på ett sätt som jag aldrig ser hos gemene man i Sverige.
Nu bor vi ju i ett kallt och kargt land och har inte naturligt detta breda utbud av grönsaker och annat men icke desto mindre har vi underbara råvaror även i Sverige.

Jag utmanar dig att gå iväg till närmaste marknad och botanisera bland odalmännens dignande bord med rotsaker, lök och olika kålsorter. Gör en fläsklägg och servera med hemslaget rotmos. Förväll lite bondbönor och ät med en god vinägrett eller stek lite svamp, stuva lätt och servera till en god köttbit. Glöm halvfabrikaten och utmana dina barn med riktig mat. Det är de värda!

Behöver jag nämna att det är skaldjurssäsong nu? Bjud dina vänner (mig) på skaldjursafton. Kom igen grabbar, är det inte så att räkor och vitt vin alltid funkar?

Kika på bilderna och känn matinspirationen sakta väckas till liv.

Jamon Iberico, några oliver, lite ost och ett gott vin. Det är kärlek!

..är jag en snobb eller bara löjlig..

SNOBB snob⁴, sbst.¹, m.(ig.); best. -en; pl . -ar. (snob 1861–1947 (; snobism). snobb 1861 (; snobbar, pl.), 1862 osv.)
[liksom d. snob, nor. snobb, av eng. (urspr. eng. slang) snob person som fjäskar för o. efterapar de förnäma l. rika l. som vill betraktas ss. en betydelsefull person. En (manlig) person som är svag för o. (gärna) stoltserar med fina l. eleganta l. hypermoderna kläder o. d. (särsk. liktydigt med: modelejon l. sprätt); äv. dels om person som är svag för sådant som är l. uppfattas ss. fint i intellektuellt l. kulturellt l. litterärt avseende o. dyl. o. (gärna) lägger sig till med o. stoltserar med vissa maner o. d. (särsk. i sådana uttr. som intellekt uell snobb), dels om lärdomshögfärdig person som prålar med sin (verkliga l. förmenta) lärdom; äv. allmännare, om (ytlig o.) högfärdig l. fåfäng (mans)person .

Den som vill kan ju fundera på det. Ni behöver inte delge mig vad ni kommer fram till. Jag bara konstaterar att jag gillar snygga kläder, personlig stil, vackra kvinnor och blir mer och mer kräsen när det gäller mat.

Det där med maten ställer till det lite. Inte så att jag går hungrig eller har svårt att hitta lunchställen. Nej, mer att man ofta blir besviken på det man får för sina surt förvärvade slantar. Ofta känner man sig lite blåst på konfekten. Konfekt blir man också ofta besviken på.

Varför ska det vara så svårt att göra god vällagad enkel mat? Är det för att den stora massan inte bryr sig om vad de stoppar i sig eller har lärt sig hur god mat smakar. Kan vi skylla på våra föräldrar och vad har vi för ansvar för våra barn? Jag försöker vinnlägga mig om att alltid laga mat från grunden. Med enkla bra råvaror. Jag tycker vi är skyldiga våra barn det, lära dem att äta god, nyttig och billig mat. Dessutom känner jag mig duktig då. Lite snobbig.

Jag tror man måste få känna sig lite bättre än andra ibland, lite snobbig. Det är bra för självkänslan. Man bör dock inte fastna i den känslan. Gå och ät på en riktigt bra restaurang då och då så infinner sig en viss ödmjukhet. Eller tänk på varför du älskar din partner, eller fundera på varför hen älskar dig? Det ger också en viss ödmjukhet. Funkar för mig i alla fall.

Nu ska jag mala lite bönor, göra lite kaffe i pressbryggaren, ta en knäckemacka med färskpotatis och kaviar på och bara njuta av tanken på att jag är jäwligt bra på att vara ödmjuk..

..sex och biltvätt..

Det finns få saker som rensar och omstartar hjärnan som sex eller att tvätta bilen (för hand alltså).

Jag har idag tvättat bilen.

Det är en aktivitet som av någon anledning får ens hjärna att totalt fokusera på uppgiften. Man ser alla fläckar, hur mönstret på vattnets avrinning ser olika ut beroende på i vilket stadium av tvättandet man är; före eller efter avfettning, efter schamponering, om alla asfaltsfläckar är borta, varför man alltid får schampo i sämskskinnet. Sådana saker. Man kopplar bort världen.

Tänk, man skulle behöva koppla bort lite oftare, men så kul är det faktiskt inte att tvätta bilen..

..nu ska jag skärpa till mig..

Jag ska försöka bli lite mer frekvent på bloggen, mest för att jag faktiskt tycker det är kul. Det kan man kanske inte tro med tanke på den något påvra aktiviteten den senaste tiden (året). Men skam till den som ger sig.

Yours truly..